Det är inte så lätt alla gånger

Just Joans, Hey boy, you´re oh so sensitive

 

Det är inte lätt att vara *indiekille, Verkar det som.

Annika

CLUSTERFUCK

Manhattan Love Suicides, jäklar vad bra det var på Indietracks.

Clusterfuck, Manhattan Love Suicides

Annika

Indietracksbilder

Annika

Klassiskt

Jesus and Mary Chain, You trip me up
Annika

Indietracks: Mobiltelefonperspektivet

 

(Hittat på Lostmusic)

Annika

Indietracks!

Jag sitter på ett mörkt, ekande Sky City och väntar på att Luleå-flyget ska gå. Bara sådär 6,5 timmar kvar.

I morse vaknade jag i Derby, vinkade av Caitlin, Nolan och Jamie, picknickade med Christine, Hannah och Christoffer och tog bussen till East Midlands Airport med Jaime och hans bror. Många nya bekantskaper, både vänner och musik! Jag är lite småeuforisk, det var så jävla roligt och bra på samma gång! Var ska jag börja? En hyllningskör?

Darren Hayman! Pete Dale/Milky Wimpshake! Stuart som arrangerar Indietracks! Pocketbooks! Esio Trot! Ballboy! Dave Gedge/Wedding Present! Harvey Williams! Slow down Tallahassee! Liechtenstein! Dave Tattersall/The Wave Pictures! Mai 68´s! Twist and Spout-tältet! TÅGEN! Den spottande laman!

Jag vet, det kanske verkar helt obegripligt. Men det var så jäkla grymt. Snart kommer det bilder dessutom. Mycket djur, mycket Derbyshire och indiepop.

Annika

Barcelona?

Malin – jag väntar på inlägg! Jag är i Pello, det är inte så jävla action här – vilka indieklubbar har du varit på? Vi vill veta ju!

Another Sunny Day

Harvey Williams från Another Sunny Day spelar på Indietracks i sommar. Bandet, i sin helhet, spelar på Rip it up, vilket jag väl kommer att missa, som det verkar. Men här får ni lite You should all be murdered i fall ni inte tar er till endera tillfälle att skåda fantastische ASD.

 

Annika

Försvarets radioanstalt, here I come!

Jag vet inte hur vår lagstiftande församling resonerar kring det här med FRA-lagen egentligen. Yttre hot hit och dit, jag är hursomhelst alla gånger emot en lag som ger tjänstemän på FRA rätt att gå igenom min mail, avlyssna mina samtal och inkräkta min personliga frihet. Jag vet inte hur lagen kommer att tillämpas, men tänkte att jag skulle passa på att vara extra subversiv, medan jag fortfarande kan. Var ska jag börja? Är det någon som vet om lagen kan tillämpas retroaktivt på informationsflöden före en ev. lagstiftning? Blir jag terrorstämplad även om jag slutar dagen då lagen införs?

Dagens låt: Pooh Sticks med On Tape (1988, Fierce recordings): ”I´ve got everything on tape!”. Vänta bara, det har FRA också.

Annika

Vågbilder

Efter mycket om och men jag har hursomhelst bestämt mig för att åka till Derbyshire och gå på Indietracks! Det får bära eller brista, jag känner ingen där, har ingenstans att bo, men vad fan, bättre line-up hittade jag inte någon annanstans. Det är uppfriskande att kliva ur gamla spår och hemtama vägar. Jag kan vänja mig vid midnattlig spontanitet och tågresor till byar norr om Sheffield för att gå på festivaler vid gamla järnvägsstationer. The Wave Pictures är ett av de band som spelar på Indietracks. Inte för att snorhajpa dem eller nåt, men om du gillar, säg Orange Juice, så kan du omöjligt ogilla The Wave Pictures.

 

Jag har på något märkligt vis blivit övertalad att blogga på NSD:s Tornedalssida, så det är där ni finner mig under sommaren, i fall det verkar tomt och öde här. Nu kan vi verkligen tala om bära eller brista, det känns som ett riktigt Kamikaze-projekt. Hjälp.

Annika

Noise to brighten up that sunshiny day of yours

 Bright tomorrow med Fuck Buttons

Annika

Rip it up!

Värmlandsbro is where its at.

Rip it up får mig att gå i gång ordentligt på en sömnig lördagförmiddag. Another Sunny day spelar! Och Twig! Och Pocketbooks! The Tidy Ups återförenas! Sist jag såg dem var på Trästock på hemmaplan, och det var himla fint inne på den scenen som är inne i det där huset, vad heter det nu igen? På tal om Trästock: Inget på deras bandlista får mig att verkligen vilja åka dit i år. Doktor Kosmos, Säkert! etc, habilt men ganska tråkigt. Det är dessutom precis samma helg som Rip it up OCH Benicassim. Herregud, hur blev det så? Helgen efter (26-27/7) är det Indietracks, och det har blivit mer frestande för varje bokning de utannonserat. Men England, två gånger på en månad? Man kanske skulle svänga förbi Värmland innan man drar till Barcelona, eller sikta mot beachen på en gång. Föresten hörde jag om en nyanländ fransos som sökte efter stränder i Luleå; Are there any beaches here (Säg det högt med fransk brytning, och byt ut beaches mot bitches)?

Annika

Siesta

Jag har tagit en liten paus från allt vad kommunikationsteknik heter under de senaste dagarna, otroligt befriande och välbehövligt. Ah, jag har inte orkat öppna datorn och kolla mailen, uppdatera ipoden eller nånting under den senaste veckan. Det är soligt och fint härhemma, hästen betar bakom huset och jag ska ut och skaffa mig en bonnabränna nu. Jag är med stor sannolikhet blekast i byn just nu. Vi hörs vad det lider. Det lär ju regna nån dag eller nåt.

Annika

MuSiK

Hemma i Göteborg. Längesedan jag skrev. Av det jag spelade på klubben så var det nyaste och skönaste delen i stuket electro pop, inklusive Jonathan Johansson, Zeigeist, Sophie Rimheden, Antennas och MGMT. Det blev även sköna soul klassiker mer The Four Tops och Velvettes tillsammans med Dolly Parton – Baby I’m burning. Spelade även lite från bolaget Labrador så klart; Acid House Kings, The Legends, Irene. Labrador har klubb på Trädgården i sommar, varannan fredag. SJälv spenderar jag hela sommaren i Barcelona. Åh! Blir väl en hel del musik där.

Köpte nya Mojo till kampanjpris 39 kr. Tips! Man fick med en skön skiva, med låtar utvalda av Paul Weller. Bäst spår nr 10.

Ja men vi hörs. Jag kanske återkommer i Barcelona. Goldfrapp är det som är på den vackra bilden ovan. Hon kommer till Sonar, en festival jag ska på i Bcn. Elektronsik skön pop gör hon.

 /Malin

Nytt med Morrissey!

All you need is me

 

Annika

Hon har givit dig på båten

”Det börja med att du bedrog mig med en annan,
en som du sa var mycket finare än jag.

Vårt gräl tog veckor, ropen blandades med gråten,
och jag blev grundligt jämförd med din fina vän,
tills du bekände att hon givit dig på båten.
Då blev det dödstyst här i trädgården igen” (Olle Adolphson).

Vid fyra-femtiden i morse satt jag trött och mätt i en bil och åkte hemåt genom Skurholmen i en bil med trevliga människor som jag kände litegrann. Jag var mest tyst och njöt av ett bra blandband i en bra bilstereo och tittade på människor på väg hem eller på väg ut. En man i 50årsåldern som blev dumpad/nekad rajtantajtan utanför matstället halv fyra, och som tre kvart senare promenerar förbi samma mack där en av oss köper cigaretter. En tjej låser cykeln, går in, kommer ut och har köpt en piggelin. På vattnet längs Björkskataleden ligger dimman tunn över vattnet och efter att vi konstaterat att det nog inte blev någon efterfest så åker vi hemåt. Blandbandet spelar Monica Zetterlund, det är ”Trubbel” och det är så fint att man känner för att både somna och att vara vaken hela natten, morgonen och dagen, på samma gång. Innan Skurholmsrondellen sjunger Monica ”Vårt gräl tog veckor, ropen blandades med gråten, och jag blev grundligt jämförd med din fina vän, tills du bekände att hon givit dig på båten”, och precis i den stunden som hon säger båten möter vi en bil, med ett släp och på släpet står en båt!

Sen åkte jag hem, borstade tänderna och fick psykoanalys i morgonsolen.

Idag har jag sagt hej och tack till Luleå, packat bilen full med kläder, vänner och deras väskor. Malin åkte till Göteborg med massa väskor, exakt var hon befinner sig nu vet jag inte, men jag hoppas att hon är befriad från gubbsvett i tågvagnarna. Och bakfylla. Fredrik åkte mot Kiruna ungefär samtidigt, och kvar blev jag på stationen med en gammal högljudd Opel och åkte hem jag med. Nu är jag i Pello, imorgon är det juni månad och jag ska jobba idogt, innan det bär av hit och dit i juli. Det råder lite antiklimax över det hela, men det blir nog bra.

Annika

Muren faller!!

 

Ps. Spelade ju Walls come tumbling down i fredags. När man snackar Paul Weller, ligger väl Jam närmast till hands. Men apropå i fredags, en video med Style Council på klassresa i Polen har ett helt annat underhållningsvärde. På gott och ont. Videon är inspelad i Warszawa 85, de åker spårvagn i fancy trenchcoats, kollar in kommunistiska monument och bjuder östblocket på brittiskt sväng på ett kafe i sann Kafe Norrköping-anda. Det är en märklig video, men Style Council var också lite märkliga. Det är liksom lite knepigt att döpa bandet till style council överhuvudtaget, tycker ni inte?

Annika

Fifty

Vilken knäpp helg det varit, knäpp på ett bra sätt i och för sig. Har inte ens orkat blogga på flera dar, jag som snittat ohälsosamt många inlägg på en dag under de senaste veckorna. Glömde posta ett grattis-Paul-Weller-du-fyller-50-år-idag-och-är-snyggare-än-de-flesta-även-om-jag-är-lite-tveksam-till-blonda-slingor-i-håret-efter-40-inlägg i söndags, men grattis Paul. I still fancy you quite a bit.

Annika 

 

Låtlista från igår (Annikas):

Som vanligt, ett urval;

• Holly Golightly – There is an end
• Jonathan Richman – Velvet Underground
• Siouxsie and the Banshees – Hong Kong Garden
• The Smiths – Vicar in a tutu, Rusholme ruffians
• Morrissey – Suedehead
• Jefferson Airplane – White rabbits, Somebody to love
• Bo Diddley - You cant judge a book by its cover
• The Young Knives – Up all night
• Black wire – Attack! Attack!
• Those dancing days – Those dancing days
• Elvis Presley – Thats alright mama
• Nancy Sinatra – What´d I say?
• The Fall – Totally Wired
• Josef K – Sorry for laughing
• The Vaselines – You think youre a man
• Velvet underground – Rock n roll
• My morning jacket – Off the record
• Butcher boy – Girls make me sick
• Shop Assistants – All that ever mattered
• Buzzcocks – I dont mind, Ever fallen in love
• The Knife – Kino
• Paddington D.C – Put things
• Belle and Sebastian – Electronic Renaissance
• Pulp – Joyriders
• Dusty Springfield – 24 hrs from Tulsa
• Bear Quartet – Ask me dont axe me

Ikväll: Flower power-fest i Love&Rockets+Vänorts14-regi!

Klubb ikväll!

 

Solen och värmen är tillbaka i stan och det är indiehood med! Jag har sprungit runt på stan och tejpat upp posters som bara den. Härligt! Så slit dig från tvn, datorn, grillfesten eller vad du nu planerat inför fredagen – dra till Kafelino istället. Sådärja. Sluttjatat; du är hursomhelst mycket välkommen!

 

Till sist, 2000-talets motsvarighet till Beach boys? Njae, men Smakar inte så lite sommar eller hur?
 
The Thrills, Big Sur 

Annika

helgen!

Ser fram emot helgen mycket! Indiehood på fredag och Vänortsparty på lördag. I morgon kommer jag köra mycket av snäll glad indie och svängig motown. Passar som våren.. Mest ser jag fram emot att  få dansa, när Annica och Mikael spelar. Vi kör samma grej som sist och har öppet nedervåningen och inreder med soffor, belysning m.m. Och på lördag ska jag in på Vänortspartyt och spela någon timma. Då blir det beatmixa electro. Det passar som i den lokalen. Det blir rätt sorts musik i den miljön! Annars när man kör elektronisk musik på ex STUK  så kan det blir det för smalt.. Hade planerat att köra hela lördagen, men det blir sista festen här uppe innan vänner slutar och jag själv drar söderut, så ville va med och festa.  

Låter som ”fredag”: Belle and Sebatsian, First Aid Kit,  Days,  Cats On Fire, The Rumble Strips,  Zeigeist, Markus Krunegård, Vampire Weekend m.m

Låter som ”lördag”: Sebatian Leger, Simian Mobile Disco, Tocadisco, James Holden, Boy 8-bit, Rex the Dog

Hoppas vi ses!

 

Cocoanut Groove

För några månader sedan, hamnade jag efter omvägar via en Felt-sida på Myspace, vidare till en popklubbs sida i Umeå och via den hittade jag fram till Olov Antonsson i Umeå. Olov är Cocoanut Groove och snickrar ihop finfina melankoliska popmelodier inspirerat av bl.a. The Byrds, Zombies och Bob Dylan på 60-talet. Det märks, men det är på inget sätt stulet, det känns originellt och – tack och lov - inte särskilt mycket Västerbotten (ett tag var det en massa liknande band verkade ha fostrats i samma, ganska lågmält snälla indierock-bakgrundsmusik i amerikansk popserie-and, ehrm). På måndag spelar Cocoanut Groove på indieklubben Another Sunny Day i Stockholm (Sugar Bar) och senare i sommar på tidigare nämnda festivalen Indietracks. Jag funderar på gå på klubben, kanske dra ner till Stockholm en dag eller två, om andan faller på efter helgen. Tål att tänka på!

End of the summer on Bookbinder road, Cocoanut Groove

Ps. upptäckte lite nytt material, lyssna på A Gull´s wing på http://www.myspace.com/cocoanutgroove

Annika

49 år

Mannen som en gång sjöng I´ve come to wish you an unhappy birthday, cause you´re evil and you lie fyller 49 år idag - Morrissey! Jag tänkte fira med hel hög Smiths/Morrissey-låtar.

I This Charming man, svingar Morrissey påskliljorna farligt nära Andy Rourkes ansikte, mot golv, väggar och sig själv. 1987 är Morrissey ute och cyklar (bokstavlig mening) med en nästan lite obehagligt, fanatisk grupp fans i matchande frillor, Elvisjackor och breda glasögonskalmar, poserande framför Salford Lads Club i Manchester. Musikvideon till Stop me if you think you´ve heard this one before är så tidstypisk, så tegelstensengelsk att den bara måste med – 80-talets föregångare till Pulp-videon Do you remember the first time. 1992 möter de tidiga årens mer damigt paljettbeströdda skjorta ett par rediga polisonger på Later with Jools Holland i en utmärkt version av Suedehead (för övrigt visas Jools på kanal9 sena söndagar, brukar vara helt klart sevärt). Sist, men inte minst tillbaka till 1987 och Shakespeare´s sister, som trots lite ostig singback känns helt rätt att avsluta med.

This Charming Man

Stop me if you think you´ve heard this one before, 87

Suedehead live på Later with Jools Holland

Shakespeare´s sister
 

Annika

Would-be-goods, the Monochrome Set och MJ Hibbett and the Validators

Would-be-goods är lite av ett indie dream team. Jessica Griffin är sångerskan i bandet, som backas upp/backats upp av musiker från legendariska indieband som the Monochrome Set, Talulah Gosh, Pipas och Heavenly. Senast bandet släppte nytt var 2004, men de spelar in nytt material och lite livespelningar här och där.

http://www.myspace.com/httpwwwmyspacecomwouldbegoods

Apropå the Monochrome set, här är Jet Set Junta från 1982.

 

http://www.myspace.com/themonochromeset 

MJ Hibbett and the Validators är ytterligare ett Londonband som har funnits sedan 1998. De ligger på skivbolaget med det underbara namnet Artists against success. Singeln ´Do the indie kid´ beskriver ett franskt indiedisco där fransoserna ´party like its 1959´.
 http://www.myspace.com/mjhibbett  
Annika

San Fransisco: del I

Jag tillhör dem som kollat på programserien sixties på svt. Rolf Hammarlunds röst känns betryggande och folkbildande i sann public service-anda, och gör att jag kan leva med den rätt torra framtoningen i programmet i övrigt. I lördags rullades en lång lista på alldeles för tidigt avlidna musiker och artister från 60-talets musikscen, som dött pga missbruksrelaterade orsaker. Knark. När San Fransisco-bandet Jefferson Airplane uppträdde på The Smothers Brothers Comedy Hour 1967 var referenserna till gräs, svampar och piller fler än många. Grace Slick, sångerska i Jefferson Airplane (fortfarande vid liv), tillhörde tidens bästa sångerskor. Den psykedeliska drogromantik som Jefferson Airplanes låttexter, ja fan, hela uppenbarelse präglas av är minst sagt explicit. Det där drogflummet kan man ju ledsna på, personligen har jag ingen som helst lust att romantisera eller moralisera kring det där, hursomhelst, låtarna håller än idag. Här, White rabbit och Somebody to love från 1967, i en finfin videoupptagning, komplett med psykedeliska ljusshower och allt!

 

´Jefferson airplane is a new concept in airplanes. Its made out of people, hair, guitars and held together by words and music´ /Tommy Smothers

En liten anekdot om Grace Slick: ´During her stay in the hospital after the baby’s birth, Grace sarcastically told one of the attending nurses (who Grace thought to be annoyingly sanctimonious) that she intended to name the child ”god”, with a small g as she wished for the child to be humble´.

En kvinna med humor, uppenbarligen. Kanske var det lite för mycket för somliga. Lagens långa arm fick tag på Grace mer än en gång.

Nämnde jag att hon planerade att lura i Nixon LSD?

Annika

Banderoll

Glasgow: del II

The pain of being a hopeless unbeliever

Det är väl ingen större nyhet att jag gillar Belle and Sebastian. Det är det många andra som gör, med rätta. Särskilt tydligt blev det när jag för exakt två år sedan äntligen skulle få se mitt favoritband live. Förvisso på det ganska själlösa Annexet i Globen, men det spelade mindre roll. Stockholm var då inte speciellt mycket varmare än Luleå varit de senaste dagarna, men jag envisades med att köa länge, för inte fan skulle Stockholms 14-åringar få ensamrätt på front row. Nej nu var det min tur att, som det goda fan jag var och är, köa för att från bästa plats stå och glo i ren beundran på ett gäng timida skottar (och en nordirländare) i en och en halv timme. Det var en bra konsert. Det var en bra vår överhuvudtaget. Jag fick skaka hand med Stuart Murdoch och lyckades fånga Stevies plektrum i luften.

Stuart Murdoch skriver om bibliotek, om att ha tråkigt, om att vara kär i någon och vara fullt medveten om att man aldrig får henne/honom, om att sakna, om att bli hunsad, om känslan av att inte veta riktigt vad man ska göra med sig själv, om att sitta inomhus en fin dag och om att åka buss. Det är klart att man blir lite kär i Stuart. Det är klart att man vill åka till Glasgow och ”flukta” på staden, som jag tror att jag uttryckte mig tidigare. Alla känner vi en Lisa, en Jenny och en Judy och inte minst drömmer vi om Belle. Att Belle är avlägsen för oss vanliga dödliga vet man, för även om man så gärna vill våga, så skriker losern i oss ´stanna hemma´. Stanna hemma med din skivsamling och läs en bok.

I grund och botten är jag en ganska banal liten människa, men jag inbillar mig att det finns något allmänmänskligt hos B&S, en sympati som sparkar både ytligheten och elakheten i skrevet. Och Stuart Murdoch har svart bälte i att pricka rätt.  

Annika

The loneliness of the middle(/long) distance runner

Jag var ute och sprang på elljusspåret en sväng i morse med ipoden med mig. Mina hörlurar isolerar mig på ett effektivt sätt från verkligheten, så när jag skymtar en bil med saftblandare på taket blir det tydligt att jag helt omedvetet tagit täten för Luleå stadsmara. I ren panik hoppar jag i ett dike och blir förbisprungen av härdade löpare i tajts från Jukkasjärvi, Morjärv och annan obygd. Det var några år sedan den seriösa halvmara-formen infann sig, men jag fick god lust att springa med denna seniga skara människor. När jag blir gammal vill jag också springa tvåmilalopp på fritiden i omoderna, icke-smickrande löpartajts. Det finns något tilltalande asketiskt i löpning som idrottsform, både för att det är sinnligt och att lång- och medeldistanslöpare generellt sett är vackra i sig, lite aviga och motsträviga. Det är respekt att springa två tre mil varje dag i ur och skur, och att göra det frivilligt och med någon form av glädje i det hela.

The loneliness of the Middle Distance Runner / Belle and Sebastian

Annika

Jävla Lulebo

Ska man nöja sig med såhär Långsamt bredband nuförtiden? Och i natt har några marodörer roat sig med att slå sönder väggarna (buckliga gipsskivor) i korridoren. Argh.

 

Förvecklingar i äktenskapsbranchen

Våren är utan tvekan den tiden av året som jag är mest ineffektiv. Det går åt helvete med b-uppsatsen, och om det inte vore för min uppsatskollega Lisa, skulle jag mest troligt ligga kvar i sängen vid den här tiden och funderat över vad det nu var jag skulle skriva om. Det handlar om vigselfrågor, f.d. justitiekanslern har författat en utredning om homosexuellas rätt att ingå äktenskap. För han vill få till en könsneutral äktenskapslagstiftning, vilket möjliggör äktenskap mellan personer av samma kön, men med vissa förbehåll. Prästerna måste inte viga bögar och flator om de inte vill, vilket iofs går i linje med religionsfrihetens principer, men å andra sidan är motståndet mot homoäktenskap bland svenska trossamfund rätt massivt. ´Visst, låt dem gifta sig, men kalla det inte för äktenskap´säger t.ex. Svenska kyrkan. Imorgon ska jag o Lisa ta ett snack med biskopen, som har åsikter om både det ena och det andra.

Min åsikt? Ban marriage (som Joel Gibb sade, och Carole Pateman mest sannolikt hade skrivit under t.o.m i sömnen) eller inför obligatorisk borgerlig vigsel

Jag säger som min judiske vän Nick: ´Thank God I am an atheist´.

/Annika

No Age

Jag har snöat in på amerikanska No Age, som har sina rötter i LA:s hardcorescen. Mina associationer drogs mot …And you will know us by the trail of dead, av någon anledning. Men också Sonic Youth. Om du är i Gbg på Way Out West har du tur – No Age spelar där!

Boy Void

Annika

Indiehood 23 maj

Klubb igen nästa vecka på fredag, dagen efter Morrisseys 49-årsdag. Så lägg det på minnet gott folk, för nu blir det säsongsavslutning och vi firar in sommaren på bästa vis innan vi åker härifrån för de närmaste tre månaderna. Några tankar, önskemål, klagomål?

Glasgow: del I

Mitt älsklingsinternetcommunity i hela världen drivs av en företagsam indienörd som heter Ian, vars hela fritid verkar ägnas åt att spela skivor, fixa klubbkvällar i både Brixton och kring Oxford Circus, promota nya band och släppa skivor på sitt egna lilla bolag. Och bra är väl det, för han och hans närmsta krets tillför en hel del till indiekulturen i London, till en lite äldre, lite kräsnare – men också skönare publik, som fortfarande går på konserter, köper riktiga skivor och bryr sig mindre om vad de har på sig än den genomsnittliga publiken på indieklubbar i storstäder gör. I sommar ordnar de efterfest på anrika 100 club på Oxford st. efter Morrissey-spelningen, vilket de gjort en gång tidigare, då ställde tyvärr Morrissey in på Roundhouse.

Ett band som fått extra uppmärksamhet av just HDIF och Ian är Butcher Boy från Glasgow, som släppte skivan Profit in your poetry på HDIF:s egna bolag. Det skotska indiearvet från tidiga B&S, Camera Obscura och Felt är omisskännligt. Nu har de spelats i en amerikansk såpa, vilket kanske är lite otippat, med tanke på att de inte känns direkt easy-listening alla gånger. Nåväl, det kanske är inne med stråkar, dammiga bibliotek och blyga skottar igen. Tyvärr finns nästan inga bra liveupptagningar att få tag på, hittade en sparsmakad budgetvideo för Girls make me sick, så håll till godo:

 

Annika

Animal Collective

 

Jag gillar verkligen Animal Collective. Strawberry Jam var förra årets bästa nya skiva, tillsammans med Person Pitch resultatet av Noah Lennox soloprojekt Panda Bear. Så var det sagt. Nu har de släppt en EP, Water Curses, och det är just låten med samma titel som EP:n som utmärker sig mest, tillsammans med Street Flash.

 

Annika

Pausunderhållning

Jag roar mig själv med att läsa lite bloggstatistik, och baserat på vilka sökord folk använt för att hitta hit, kan man ibland fundera över om de verkligen hittade rätt. Tack för besöket ändå vetja. Ett smakprov;

”Morrissey”, ”Starkaste senap”, ”Fat ass pizza” (pizzeria i Berlin), ”obskyra klubbar berlin”, ”student klänning” (what?), ”skavsår” och ”hundar”.

Annika

Born out of the bored and very sick mind of myself

I morse hittade jag ett cdon-paket i posten, så nu sitter jag på övre våningen på universitetsbiblioteket och lyssnar på nya men ändå gamla skivor, en skiva med the Flatmates och en Vaselines-samling. Jag gillar band som i fodralet beskrivs som ´born out of the bored and very sick minds of Eugene Kelly and Frances McKee´. Att Kurt Cobain gillade Vaselines känns inte helt otippat, det är lätt skruvat. Låtar som You think youre a man (en Vaselines-version av ett bögdiskoband som hette Divine), Sex Sux (Amen), Molly´s Lips (en skotsk tv-presentatör som heter Molly Wier var inspirationskällan till Mollys lips) och Jesus wants me for a sunbeam, de två senare gjorde Nirvana covers på, och idag är det stört omöjligt att hitta originalversioner med Vaselines i någon vettig kvalitet på YouTube, istället får man 150 dåliga träffar med amerikanska teens med gitarrer som gör en cover på Nirvana som gjorde en cover på Vaselines, ja..

Jason Pierce har släppt nytt också, nya Spiritualized-skivan (som vanligt, fint omslag) har kanyler uppradade på omslaget, inte i den drogromantiska kontext man kan tro (referenserna fanns ju där tidigare, om än mer i pillerform) utan som en effekt av Pierces nära döden-upplevelse för några år sedan, när han nästan dog i en allvarlig dubbelsidig lunginflammation. För ett år sedan spelade Spiritualized på Emmaboda, uppbackat av en hel stråkorkester och Jason Pierce´s gamla bandkollega Peter Kember (Sonic Boom) från Spacemen 3. Det lät fantastiskt i duggregnet på en gräsplätt i Smålands skogar och att jag sedan lyckades mygla mig in på Backstage-området med snälla/godtrogna funktionärer var det mest osannolika som kunde hända, för har man sett på maken, jag fick träffa hela bandet, goddamn!

Nog med skrytet. Stop your crying, några år på nacken, men;

 

Annika

Att göra/Gjort

• Skaffa nya plattan med First Floor Power (Don´t back down), det låter bra! På Pop Dakar i höstas var det rätt skevt (old news, vad väntade jag mig), men de har fått sin shit together. The Jacket är en liten pärla. Ingen Jenny på denna skiva, men Sara Wilson gör bra ifrån sig.
• Laddat ned Sébastien Telliers bidrag, efter lite om och men (gillar, gillar inte). Tellier gör Eurovision och ser ut som en korsning av Charles Manson och Jesus. Telliers resonemang om hans person kontra medias porträttering av honom, hans ”visuella uttryck” på Kobra var rätt spot on, kolla om du ids.
• Städat toaletten och firat med att lyssna på dansk, äppelkäck pop med hypade Alphabeat. I can´t help myself, Fascination är en grym poplåt. Lite predikande kanske, vadå say the word, say the word?
• Ätit (av samma) för fjärde dagen i rad, I am in the kitchen, with the veggie-soup blues.

Annika

I love rock n roll/I hate rock n roll

Jag hade en massiv tv-dag igår. Efter en dag på biblioteket med betänkanden, telefonintervju, utredningar och för mycket kaffe, landade jag hårt i sängen, somnade, åt, gick ut en sväng, kom hem och glodde passivt på. Att Svt ska sända begravningen för den mördade 11 åriga flickan var, inte helt oväntat, ämnet för kvällen på debatt. Att kabla ut bilder från en begravningsgudstjänst, när ett barn mördats, dumpats på en skogväg och sen baka in det i en tv-tablå för allmän beskådan känns både populistiskt och osmakligt. Sluttexterna rullade ut, och det sista man hörde av programmet var Siewert Öholm och någon israelisk vapenvägrare, som med hög röst turades om att kalla varandra för lögnare efter en fruktlös diskussion om Israel som självständig nation i 60 år.

- Du ljuger! – Nä, det är du som ljuger! – Nänä, och nu menar jag verkligen det, du..ljuger!

De fåtal morgonar man som statsvetarstudent förväntas infinna sig på skolan vid 8.00 brukar kännas lite jobbigare än vanligt, men jag har upptäckt en metod som funkar rätt bra. Reprisen av Conan går efter 6 på morgnarna på tv4+, så jag brukar glo ett tag innan jag orkar kliva upp. Jag tillhör ju dem som gillar Conan, beror oftast på gästerna iofs. Det är däremot outhärdligt jobbigt de gånger när icke-roliga människor, företrädelsevis skådespelare, försöker sig på att styra skämten hos Conan. Inte så lyckat. Hursomhelst, En morgon skrattade jag så att jag nästan fick kramp i ansiktet och magen, och sendrag i benet. Ps. Jag brukar grunda kvällen innan, med office (amerikanska) på kanal 9.

 ??

Det är ju härligt det här med våren, hundbajset tinar fram ur snön, folk slappnar av, blottar tribaltatueringarna, blir lite mer laissez faire. Igår när jag var ute och gick en sväng, ganska sent, så simmade det omkring något murmeldjur (nej, det var det inte) i dammen bakom Porsöhallen, hoppade upp och stelnade till på en sten när den upptäckte att jag stod och kollade. Jag vet fortfarande inte vad för slags hårig kvasibäver som stod där, trots att jag psykglodde på djuret och inväntade att den skulle röra på sig. Att fyrans buss passerade förbi, medan jag stod där, stilla och glodde rakt ut i parken kl 22, spelade inte så stor roll. Jag bjuder mer än gärna på offentlig förödmjukelse, men bara när den är omedveten. Men när bussen hade passerat, hade förstås uttern hoppat tillbaka i vattnet. Fan. Vilken naturnolla jag är. Dags att runda av, tror jag. Nu ska jag försöka bygga på det förakt som jag förmodar att mina grannar känner för mig (tunna väggar, tidiga morgonvanor), lyssna på The Jesus and Mary Chain. Högt, medan jag städar toaletten. Skit i finvädret, jag ska skrubba handfat och tvätta kläder! /Annika

The Divine Comedy

Det här var det bästa jag hört på länge

The Divine Comedy- A Lady Of Certain Age

Den känns som en stor omfamning! En berättelse om en tjej med ett tragiskt öde. Är som att han värnar om henne… Ett brytande inslag i min annars glada och tweeladdade Iriver. Twee och den söta popen passar perfekt för min vår! Jag tänkte köra genren fullt ut. Blir inte lyssning på så mycket annat. Inte som jag känner för nu i alla fall. Till hösten ska jag nog snöa in mig på rock i Usa under 70-talet, om jag känner att det passar..

http://www.myspace.com/thedivinecomedy

Malin

Suomi: del IV

 

Att inte nämna 22 pistepirkko i finska indiesammanhang vore ju illa. 13 albumsläpp gör dem till Finlands motsvarighet till…Bear Quartet! Bandet bildades 1980 i Utajärvi, en ort som ligger i Oulu län. Här kommer ett spår från senaste skivan med det, eh originella namnet (Well you know) Stuff is like we yeah!

Pistepirkko – Nyckelpiga

Annika

Suomi: del III

Cats on fire är rätt väletablerade vid det här laget, men de kan gott få lite extra uppmärksamhet tycker jag. De är från Turku, eller Åbo som vi svenskar envisas att kalla staden, hursomhelst, Turku är en av många finska städer där man talar en hel del svenska, och det gör Cats on fire också. Jämförelserna brukar landa nånstans i Morrissey-land när man talar om Cats on fire, och det är väl onekligen så att de har inspirerats av Manchesters finest. Turku är för övrigt också Finlands senapstad no:1.

Finlands godaste, starkaste senap. Hiillosmakkaran paras ystävä.

Vårkänslor i musikvideoformat:

Annika

Kreuzberg, 1 maj 1999

För exakt år sedan var jag i Berlin, under valborgshelgen alltså. I Kreuzberg brukar det av tradition vara konserter och demonstrationer, ibland lite röriga. Jag avråddes från att åka dit alltför sent, och att ”stay out of trouble”, för tydligen gör tyskarna mer än grillar korv, eldar och super på Valborg. Jag gick dit på dagen, och då var det en rätt fredlig tillställning, men på kvällen drog jag hem när folk började slå sönder grejer. Det var en lugn helg i jämförelse med 1 maj 1999, när Atari Teenage Riot spelade. Anti-fascistisk hardcore som bättre passar under beskrivningen Subversive sound än The International Noise Conspiracy någonsin gjort.

Annika

Hallelujah?

Tydligen lider jag av smått masochistiska infall, men jag kan inte få nog av misären på Katastrofala Omslag. Christer Sjögrens vulgära europa-flört i årets melodifestival fick mig att skämmas å alla inblandades vägnar. Det var inte bättre förr, för 25 år sen satt Christer med band och åt nåt stort jävla grillat djur, iklädda matchande kostymer, vikingahjälmar och drack vispgrädde ur ölsejdlar. Och Christer hade beiga högklackade boots på sig. Är det bara jag som blir helt förvirrad? Kan man stämma skivbolag för sånt här?

/A

Hjälp.

På kallvindan hos farmor och farfar kan man hitta allehanda skräp och skatter. Min farmorsmors gamla islandskofta, tweed-dräkter, farmors bruna 70-tals skinnjacka, farfars ridstövlar och en gammal skivback med pappas gamla vinylskivor hittade jag efter att ha rotat runt lite. Skivbacken lämnade jag till sitt öde bland annat bråte, det känns som att tillvaron kan bli lätt outhärdlig om jag avslöjar för pappa att jag hittat hans gamla Nazareth-skiva (!), Kirka-plattor och yes sir I can boogie-singeln. Att mina föräldrar var unga, dvs. tonåringar, under 70-talet, har inneburit att de ibland visar prov på jävligt märklig smak. Utsvängda manchesterjeans i terracottaorange på språkresa i Scarborough 74, konstiga frisyrer och siluetter, märkliga skivsamlingar. Stilmässigt piskar 60-talet 70-talet med råge. Även om det tydligen är inne med utsvängda jeans igen. Hu! Det finns gränser för hur mycket jag klarar av, risken för att drabbas av discotortyr resten av helgen är för stor, jag avslöjar nyheten om skivbacken när jag åker tillbaka till Luleå om några dagar.

Om du missat bloggen http://katastrofalaomslag.blogspot.com/, så föreslår jag ett besök. Fula skivomslag är temat, och – det anade du förstås – 70-talet dominerar med sina ohjälpligt fula motiv.

Annika

ps. skivorna på bilderna har inget med min pappas skivsamling att göra

Hemma i Göteborg

Jag hade ett musikmoment när jag promenerade i en park på Guldheden. Jag lyssnade på Håkans nya. Han sjöng om att våren blommat ut. Precis vad den gjort där jag var. Gröna träd, vitsippor, gröna gräsmattor, strålande sol och jag att ha på sig skinnjackan var alldeles för varmt.  Jag tog av mig hörlurarna och hängde dom runt nacken. Det roliga var att Håkan visslade i sången just då, samtidigt som koltrastarna kvittrade. 

I måndags åkte jag tåg i 20 timmar för att komma hem. 400 kr för sittplats…Värt det! Jag lyssnade mycket på MGMT. Jag fick ett önskemål på dom när jag spelade på kåren. Var tvungen att kolla upp. Det bloggades även om dom här, vilket jag tror är samma tjej… Jag har till viss del fastnat för deras album.  Särskilt för spår nr 2 och 7. Det finns ett 70-tals sound i dem båda, vilket jag är svag för. De är producerade av en av killarna i The Flaming Lips.  Men annars blev jag besviken på deras något fåniga texter med löjliga rim och simpla ordval.. Deras koncept är att vara en reaktion på miljöhoten. De ser ut att vara uppstigna från vattnet, sången handlar om att rädda naturen, texten är printad på en bakgrundsbild av hud, att komma till deras myspace känns som att stiga in en djungel och deras fodral är i papp.

Nåt som jag ska börja lyssna på mer är live skivor. Som att uppleva en spelning. Man får en känsla av stämingen och musiken blir mycket mer personifierad. Det ger utrymme till verkliga ljud som gör rummet större. Det glömde jag att nämna om MGMT. Det finns många odefinierade ljud som gör att ljudbilden blir så mycket större. Kan vara vågor, barnskrik, fågelkvitter…

Annars lyssnar jag mycket på den här samlingen, som skivbolaget labrador lagt ut. Många bra låtar! Härlig twee med elektroniska inslag. Finns två olika typer av sound. Ett med mer eletroniska inslag och ett annat med ett mer traditionellt ljud. Favoriter: Irene, Aerospace, Pelle Carlberg, och Loveninjas

Sen så har vi ju Joel Alme på veckans spellista. Hyllad i nöjesguiden. Om MGMT är en reaktion på naturkatastrofer så är han en reaktion på den indiehysteri som finns just nu. Med massa band som kommer och som väljer att sälja koncept. Blir som att han går tillbaka dit musiken kom ifrån. Det rena och enkla. Så opretentiöst. Det tilltalar mig.

Ikväll hade jag kunnat gå och lyssna på Vapnet. Hade ju varit trevligt. Men pengar och skola satte hinder..

Malin

Suomi: del II

Risto Ylihärsilä heter mannen, som sjunger i bandet som heter som sångaren. Eh, krånglade jag till det? Risto är i alla fall nästa band. Det är lite obskyrt 60-tals romantiskt, jazz och punk på samma gång. På finska. Jag gillar dem i alla fall. Humorn går hand i hand med hjärta och smärta och du får Risto.

Det märks inte minst i låttexerna, som handlar om ost – i en mer existentiell bemärkelse, förakt mot överheten och så kärlek och finska svordomar.  I Levyyhtiön jätkät sjunger Risto om skivbolag som tränger sig på i hans hem och vill att han ska skriva på en massa papper, men han låser sig in på toaletten och önskar att de ska dö.

Levyyhtiön jätkät tuovat mun kotiin kaikenlaista paskaa, minä en pistä nimeä, vittu, mihinkään teidän papereihiin, pyyhkikää perseeni niihin, pyyhkikää perseeni saatanan apinat, oh yeah.

Vi hoppar översättningen, 4 svordomar. Gissa var?

 

Gratis mp3 med Risto hittar du här: http://www.fonal.com/risto/

Annika

Suomi: del I

1 maj, datum som förpliktigar: det blir politik! Närmaste jag kommit demonstrationer idag var ett vänstermöte på torget i finska Pello, där nog bara de närmast sörjande närvarade, som det verkade. Jag gick hem, och drog ut och promenerade med hunden medan bastun värmdes och kom att tänka på Kekkonen, Finlands president back in the days, som tog politiken till bastun. Bastubadande gör ju en rätt mör, speciellt om man badar på finskt vis. Kekkonen visste detta förstås, och införlivade detta i hans utrikesdiplomatiska strategi. Chrusjtjov hälsade på i Helsinki och badade bastu med Kekkonen, och de två kom rätt bra överens, relationen mellan Finland oh Sovjet var rätt god, tills det uppdagades att den gode Nikita hade badat naken i en bastu med borgerligheten, förkroppsligad i Kekkonen. Chrusjtjovs karriär gick åt helvete, Kekkonen gick till historien som typ Finlands mest populäre president ever. Så kan det gå.

Sovjetunionen – Neuvostoliitto (Neowåståliitå)

Sedan Lordi gick och vann ESC så har hårdrocken fått hybris i landet. Det är omöjligt att lyssna på finsk radio nuförtiden. Är det inte hårdrock, så är det emo man får nedtryckt i hörselgångarna. Men så dåligt är inte musiklivet i Finland, som det ibland kan verka. Danmark är lätt mycket sämre.

Popfanan hålls uppe av band som Regina från Helsinki. Låter faktiskt ganska svenskt tycker jag, förrutom att dom sjunger på finska då.

Annika

Guilty pleasure of mine

När vi ändå står parkerade i 90-talet; lite hundvalpsögd Neil Tennant och så Dusty.

 
Annika

Dusty!

När Sahara Hotnights var med i MTV-kreddiga Karin Winther-ledda Phaser förra vintern fick de önska en video, och då hade de den goda smaken att välja In private med Dusty Springfield. Mer om Dusty senare. Jag har lite svårt för Sahara Hotnights vanligtvis. Dels musikaliskt, dels för att nånstans på vägen blev de  Elle-galan-vinnarna Sahara Hotnights, inte så rocknroll, bara tråkigt. Jag hör ju hur missunnsamt det här låter, inte alls politiskt korrekt att dissa dem.,apropå Robertsfors, Västerbotten.. Jag pendlade mellan Umeå och Pello under en termin 05, ett tappert och misslyckat försök att både plugga och fortsätta med business as usual härhemma (fotbollsmatcher, hästen, jobba..). Jag har väl egentligen inget mot Västerbotten, men mellan Umeå och Skellefteå specifikt kan man dö av tråkighet i en Norrlandskustenbuss om det vill sig illa. Och när man efter Skellefteå måste passera hela norrbottenskustens white trash-busshållplatser under följande sisådär 4 timmar så blir man sjukt less. Jag vågar påstå att det är Sveriges tråkigaste vägsträcka (Umeå – Skellefteå). En släkting berättade om en svåger vars colombianska flickvän besökte Sverige för första gången och åkte bil mellan Umeå och Luleå. På frågan om vad hon tyckte om naturen, svarade hon att hon inte visste, hon kunde inte se för alla träd som var i vägen. Korrekt analys.

Tillbaka till kvinnan med rösten, gayikonen - fantastiska Dusty Springfield. Hon gick bort i cancer för snart tio år sedan, med en diskografi som få artister kan drömma om. Dusty, eller Mary O´Brien som hon egentligen hette, sov med eyeliner runt ögonen påstods det, föredrog kvinnor framför män, eller lite av båda, hursomhelst. Samarbetet med Pet Shop Boys (Guilty pleasure of mine, föresten) under sent 80-tal/tidigt 90-tal mynnade bl.a. ut i singeln In private. Men först, lite mer old-school-Dusty, en av hennes bästa låtar, Wishin´and hopin´, här med Martha Reeves and the Vandellas.

In private

Annika

4 juli…

…line-up som heter duga!

Morrissey, självklart.

Och: Siouxsie Sioux, New York Dolls, The Whigs, Black Kids, Beck, The Wombats, The National, Guillemots, Dirty Pretty Things, Get Cape Wear Cape Fly, Lightspeed Champion, The Hosts, Jaguar Love, Nicole Atkins and the sea, Peter & the Wolf, Magic Wands, Mon Ouisch.

Hälften har jag ingen direkt koll på, men i förhand ser det ut som att det blir en bra dag i parken!

http://www.o2wirelessfestival.co.uk/home/index.aspx

Annika