Jag var ute och sprang på elljusspåret en sväng i morse med ipoden med mig. Mina hörlurar isolerar mig på ett effektivt sätt från verkligheten, så när jag skymtar en bil med saftblandare på taket blir det tydligt att jag helt omedvetet tagit täten för Luleå stadsmara. I ren panik hoppar jag i ett dike och blir förbisprungen av härdade löpare i tajts från Jukkasjärvi, Morjärv och annan obygd. Det var några år sedan den seriösa halvmara-formen infann sig, men jag fick god lust att springa med denna seniga skara människor. När jag blir gammal vill jag också springa tvåmilalopp på fritiden i omoderna, icke-smickrande löpartajts. Det finns något tilltalande asketiskt i löpning som idrottsform, både för att det är sinnligt och att lång- och medeldistanslöpare generellt sett är vackra i sig, lite aviga och motsträviga. Det är respekt att springa två tre mil varje dag i ur och skur, och att göra det frivilligt och med någon form av glädje i det hela.
The loneliness of the Middle Distance Runner / Belle and Sebastian
Annika
